I gårdagens DN uttrycker Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll en oro för att kvinnor har − och kommer att få betydligt lägre pension än männen.

Detta är ju ett faktum och jag kan hålla med ministern att den pensionsskillnad som Collectum räknat ut för privatanställda tjänstemän på 6 000 kronor i månaden är väldigt stor. Däremot delar jag inte hennes uppfattning om att den stora boven i det dramat är tjänstepensionen.

I den allmänna pensionen finns ett tak för intjänande vilket gör att inkomster över cirka 39 000 kronor i månaden inte ger pensionsrätt. Den allmänna pensionen beräknas ge ungefär hälften av lönen i pension. Tack och lov har de flesta som jobbar ett komplement till den allmänna pensionen i form av en tjänstepension. Den har i de flesta fall, till skillnad från den allmänna pensionen, inget tak för intjänade. Avsättningen till tjänstepensionen blir högre ju mer man tjänar eftersom man missar så mycket i allmän pension.

I dagens Sverige finns det fortfarande en stor löneskillnad mellan män och kvinnor även om den klyftan minskar. Kvinnor jobbar tre gånger så ofta deltid vilket i sig ger lägre inkomst så klart och därmed lägre pension, men det kan också bidra till sämre löneutveckling även efter återgången till heltid. SCB säger att deltidsarbetet är den klart största orsaken till att kvinnor bara har 66 procent av männens pension.

Med hänsyn taget till ovanstående känns det lite konstigt att skylla dåliga pensioner på våra framförhandlade avtal. Det är inte avtalen som är det största problemet för jämställda pensioner – det är de livsval både kvinnor och män de facto gör.