Det här med att pensionera sig vid en viss ålder är en rätt ny företeelse faktiskt. I det gamla bondesamhället jobbade man helt enkelt så länge man orkade bidra. I början av 1800-talet jobbade fortfarande 9 av 10 svenskar inom jordbruket – arbetsuppgifterna anpassades efter den egna förmågan. Det fanns alltid något att hjälpa till med och familjen hade en central roll i äldreförsörjningen.  

I slutet av seklet när industrialismen hade etablerats blev det vanligare att människor istället blev avlönad arbetskraft i fabrikerna. Det var i det sammanhanget begreppet pensionsålder blev aktuellt.

I början av 1900-talet var pensionsåldern 67 år vilket i praktiken, med en medellivslängd på 56 år, innebar att väldigt många aldrig hann bli pensionärer.

Med tanke på hur vårt samhälle ser ut idag och hur det sannolikt kommer att se ut i framtiden är det naturligt att det pågår en diskussion om åldersbegreppet. Idag pratar vi inte om arbete kontra pension utan vi kanske ska vänja oss vid att det ena inte behöver utesluta det andra.

Det viktigaste att komma ihåg är att alla har olika förutsättningar och önskemål när det handlar om förvärvsarbete. Den som vill och orkar arbeta ska ha möjlighet till det oavsett ålder, och den som av olika skäl inte kan jobba ska ändå känna trygghet. För det är ju som, en för året mycket aktuell, August Strindberg uttryckte det – ”allting är relativt, även åldern”.

Trevlig helg!