I Dagens Nyheter idag läser jag om ett äldre par som fått ett erbjudande som var för bra för att vara sant.
En säljare från ett försäkringsförmedlingsföretag rekommenderade paret, som är i 80-årsåldern, att belåna sitt hus med en miljon och sedan placera om pengarna i en fond inom ramen för en kapitalförsäkring. Fonden som pengarna placerades i visade sig ha en väldig hög avgift, närmare två procent, och sammantaget med ränta på lånet och andra avgifter visade sig denna affär vara riktigt, riktigt dålig.
I lagen om försäkringsförmedling (Lag (2005:405) om försäkringsförmedling) står bland annat
”4 § Försäkringsförmedlaren skall i sin verksamhet iaktta god försäkringsförmedlingssed och med tillbörlig omsorg ta till vara kundens intressen.
Försäkringsförmedlaren skall anpassa sin rådgivning efter kundens önskemål och behov samt rekommendera lösningar som är lämpliga för kunden.”
Inom ramen för god sed ligger också att kundens intressen absolut ska komma först och att provisioner och andra ersättningen som förmedlaren erhåller inte ska vara styrande.
Jag vet så klart inte exakt hur denna ”rådgivning” har gått till. Men att det bästa rådet till ett äldre par skulle vara att låna upp en miljon kronor till en fast ränta på dyra 4 procent, placera om samma miljon, reducerad för vissa avgifter, i en blandfond med dålig rating och med väldigt hög avgift …det begriper inte jag.
Sensmoralen är således, om ett erbjudande låter för bra för att vara sant – så är det antagligen det.
Lämna en kommentar