I lördags när jag lite småstressad rusade in i köpcentrat får jag en lapp stucken framför näsan och en röst säger något om premiepensionen. Utan att direkt lyssna säger jag tack, men nej tack och springer in i butiken och uträttar mitt ärende.

När jag står framme i kassan har jag bra utsikt över entrén, och jag noterar att det står tre ungdomar i 18 till 20-årsåldern och försöker suga tag i besökarna så fort de kliver innanför dörren. Jag blir nyfiken och stannar till vid montern på väg ut till bilen.

Direkt när jag närmar mig ståbordet kommer en av de unga tjejerna fram och säger – vill du ha 10 procent i ränta på din premiepension?

–       Ja, gärna säger jag lite överrumplad.

Jag får presenterat för mig en avgifts – och avkastningstabell som jag inte förstår ett skvatt av och tjejen bubblar på om analystjänsten som bara kostar 1 295 kronor för två år. Enligt henne har deras analyser gett i genomsnitt tio procent i avkastning, mycket bättre än alternativen.

När jag fått detta till livs utan att jag fått en chans att kommentera, berättar jag att jag jobbar med pensioner. Jag är bara nyfiken på vilket företag de kom från, och vilken utbildning de hade fått i de här frågorna.

Så fort jag nämner detta kommer killen i gänget fram, jag gissar att han är i tjugoårsåldern, och undrar vänligt varför jag vill veta det och om jag har synpunkter på deras utbildning. Jag får reda på att de jobbar på en eventbyrå, och har fått sin utbildning via arbetsgivaren som i sin tur fått utbildning via det analysföretag som har sin logga på ansökningsblanketten som ligger på bordet.

Jag fick också reda på att de båda tjejerna hade sin första dag på jobbet medan killen hade jobbat länge. Han hade under förmiddagstimmarna på förmiddagen haft ungefär 50 säljsamtal som han uttryckte det, medan de båda nykomlingarna hade haft ett par var. Tjejen som hade pratat med mig såg lite ledsen ut, och man kan ju tycka att det var otur att råka på mig det första man gör när man för första gången ska prata pension.

Jag hade en konstig känsla i magen när jag gick därifrån. Tre ungdomar som inte är äldre än mina därhemma jobbar, kanske på provision – vad vet jag, med att få vuxna människor att köpa en dyr tjänst utan garantier.

Är det vettigt?