Efter gårdagens konferens ägnar jag en del av dagen åt eftertanke. Det blev en mycket lyckad heldag med många glada och frågvisa deltagare samt kunniga och intressanta talare.

Framförallt funderar jag på det som Anna Westerberg, statssekreterare på Socialdepartementet, berättade. Hennes punkt på dagordningen handlade om hur länge vi egentligen måste arbeta. Jag tycker ämnet är otroligt intressant och grottar gärna ner mig i den här typen av siffror.

Socialdepartementet konstaterar med hjälp av SCB att medellivslängden i Sverige för kvinnor har ökat med 2 år sedan 1994, för män är siffran 3,5 år. Eftersom vi blir äldre och äldre och de äldre blir fler och fler påverkar det så klart åldern för när vi måste sluta förvärvsarbeta och gå i pension.

Ett exempel från gårdagens presentation säger att en person född 1930 har en förväntad livslängd på 82 år och 5 månader och en pensionsålder på 65 år.

En person född 1990 har istället en förväntad livslängd på 87 år och 1 månad och måste således jobba längre för att uppnå samma pensionsnivå som mormor eller farmor, till 68 år och 2 månader.

I början av 1900-talet när den första allmänna pensionen kom var pensionsåldern 67 år, medellivslängden för en man var då 56 år.

Om jag drar ut resonemanget och överdriver något kan man säga att vi nuförtiden delar in våra liv i tre delar varav yrkeslivet är det kortaste. Vi är närmare 30 år innan vi kommer ut i arbetslivet på riktigt, vi vill jobba i ungefär 25-27 år och vi ska vara pensionärer i 30 år.

Onekligen något att reflektera över tycker jag.