Allt fler jobbar längre upp i åren och eftersom vi inte har någon direkt pensionsålder längre är spridningen större för när människor slutar arbeta. Idag är det heller inte självklart att gå i pension bara för att man börjat ta ut sin pension. Det är fullt möjligt att ta ut pension och arbeta samtidigt, något som 36 procent av dagens 66-åringar anammat, enligt Socialdepartementets rapport ”Efter 65 – inte bara pension”.

Jag har träffat på många människor som fortsätter jobba efter pensionering från ordinarie jobb. Några exempel är revisorn som drömt om en skådespelarbana och som nu äntligen kunde förverkliga den genom att anmäla sig som statist för reklamfilmer.

 Eller den före detta statsanställde tjänstemannen som numera som pensionär kör taxi i Stockholm.

Jag träffade en kvinna i dryga 70-årsåldern som berättade att hon verkligen har fullt upp som pensionerad förskolelärare. Förutom alla aktiveter med vänner och bekanta rycker hon in som personal på dagis. Eftersom hon snabbt kan vara på plats, det går bra att ringa samma morgon, är hon väldigt efterfrågad vid personalbrist på grund av till exempel sjukdom.

Enligt pensionsmyndigheten ska jag jobba till 67 år och 7 månader för att uppnå samma pension som tidigare generationer före mig.

Jag kan mycket väl tänka mig att arbeta så länge, kanske inte som pensions- och försäkringsexpert dock. I min hjärna är möjligheterna oändliga, men om det finns plats på arbetsmarknaden för mig när den dagen kommer, återstår att se.

Gunnar Wetterberg är en klok man och  han är något viktigt på spåren i dagens debattartikel. Varför inte införa en slags mentorspool för alla som slutat förvärvsarbeta?

Vilken skattkista det skulle kunna bli – alla gamla erfarenheter och decennier av klokskap på ett och samma ställe. Det skulle åtminstone jag uppskatta.