I en artikel i dagens DN står det att fler vill jobba efter 65 år. Men undersökningen som artikeln bygger på och som är framtagen av AMF, visar på stora skillnader mellan män och kvinnor. Närmare 30 procent av männen vill jobba efter 65 medan motsvarande siffra hos kvinnorna är 20 procent. Som vanligt är det framförallt högutbildade män som kan tänka sig att jobba länge, medan lågavlönade kvinnor ogärna vill jobba efter 65.

Det här känns ju knappast som en revolutionerande nyhet, men igår fick jag ytterligare förklaring till att kvinnor i Sverige inte är sugna på ett yrkesliv efter 65 år. Jag var på en föreläsning som AFA Försäkring anordnat där Christin Mellner, arbetslivsforskare och doktor i psykologi, berättade om det gränslösa arbetet. Det vill säga den, för många, osynliga gränsen mellan jobb och fritid.

I en studie som Christin Mellner och hennes forskarkollegor genomfört visar det sig bland annat att även de kvinnor som gått ner på deltid i praktiken jobbade 40 timmar eller mer. Förutom att svenska kvinnor jobbar mest i hela Europa så ökar dessutom stressnivån när vi kommer hem, medan mannens sjunker när han kliver innanför dörren därhemma.

Finns det verkligen någon som tjänar på att kvinnliga medborgare leder låglöneligan, stressligan, sjukskrivningsligan, deltidsligan, garantipensionsligan och så vidare och så vidare.

Att det ska vara så attans svårt att få ordning på detta!