Förra veckan intog PTK Clarion Hotel i Stockholm för den stora konferensen om pension och försäkring. Dagen var fullspäckad med bra talare och ämnen som lockade till många frågor från den 350 personer stora publiken.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson inledde med en historisk överflygning kryddad med lite skryt om den svenska pensionsreformen. Han gick vidare i sitt anförande med att beskriva den, i grunden positiva, demografiska utmaningen vi står inför när vi inom loppet av några decennier beräknas ha en medellivslängd på närmare 90 år.

På samma ålderstema presenterade Lena Lundkvist från Statistiska Centralbyrån en befolkningsprognos fram till 2060. Att vi blir fler och fler äldre samtidigt som vi blir friskare är ingen nyhet precis, och vi vet också att det behövs åtgärder för att kunna försörja den allt äldre och friskare befolkningen.

Det finns några alternativ att välja mellan varav alla kanske inte är så himla attraktiva precis.  Antingen fler människor i arbetsför ålder eller också måste de gamla och friska blir färre. Det sistnämnda alternativet känns varken önskvärt eller realistiskt – ättestupa vill vi inte ha tillbaka (om det ens har funnits på riktigt).

Vad kan vi då göra för att öka andelen arbetsföra i relation till dem som är pensionärer. Att öka invandringen rejält bidrar bara marginellt till att förbättra situationen, likaså om vi skulle se till att öka på nativiteten från dagens 1,9 barn per kvinna till historiskt höga 2,15.

Kontentan av det hela blev att en snabb höjning av pensionsåldern är det som gäller för att komma till rätta med ”problemet” med en åldrande befolkning och den därtill hörande ökade pressen på den yrkesarbetande.

Det är bara att jobba på alltså!