Det är lätt att tro att den uppfattning vi har idag har rått i alla tider, men så är verkligen inte fallet. Jag läser precis en tidskrift om arbetsliv och profession och som utges av TAM-arkiv . I det här numret är temat det åldrande arbetslivet och den innehåller så många intressanta artiklar kring detta med att bli ”gammal” och vad det egentligen betyder och innebär.

Bland annat skriver åldersforskaren Janicke Andersson om åldrandets historia och hur vi historiskt har sett på detta att bli och sen vara ”gammal”. Jag väljer att sätta ordet gammal inom citationstecken eftersom begreppet är väldigt subjektiv.

Vi hade en granne när jag var i de yngre tonåren som visserligen var betydligt yngre än min egen mamma men som jag ändå tyckte var rätt gammal. I efterhand när jag tänker efter måste hon ha varit i 25-årsåldern. Min mormor som var i 90-årsåldern tyckte så synd om morfar som, efter en stroke, var tvungen att ligga på ett vårdhem tillsammans med en massa gamlingar.

I artikeln skriver Janicke Andersson att man på 1800-talet hade kroppsarbetaren som ideal medan de som var akademiker ansågs var både klena och sjukliga, och ändå in på 1900-talet ansågs för mycket studier kunna överanstränga hjärnan. 

Idag har vi som bekant en helt annan kunskap om till exempel arbetsmiljö och vad som bäst bidrar till ett hållbart arbetsliv. Vi vet också att de med högre akademisk utbildning knappast har överansträngda hjärnor, i alla fall inte av det skälet, utan mår bättre och orkar jobba längre upp i åldrarna än de som har tunga kroppsarbeten.

I början av 1900-talet var pensionsåldern 67 år och det fanns en uppfattning om att många aldrig skulle leva fram till dess. Fram till idag har medellivslängden ökat med sisådär 25 år och de flesta av oss kommer att ha många friska år kvar i livet efter det att vi lämnat yrkeslivet bakom oss.

En liten betraktelse så här en mulen novemberfredag.

 Trevlig helg!