På förmiddagen idag var jag på ett intressant seminarium med titeln ”Framtidens pensionsinformation”.

Det var Min Pension som bland andra hade bjudit in Jimmy Hollén från Riksrevisionen, som igår släppte rapporten ”Vem tar ansvar?”. Rapporten visar att Finansinspektionens och konsumentverkets tillsyn av den information som når konsumenterna inte funkar när det gäller tjänstepensionsmarknaden.

Socialförsäkringsministern Ulf Kristersson var också där och satte med sin presentation in pensionssystemet i det större sammanhanget där den svenska välfärdsmodellen är bottenplattan. Han poängterade också att det svenska pensionssystemet fungerar väl och att alla inom den parlamentariska pensionsgruppen är överens om detta men att det självklart finns förbättringsmöjligheter.

En viktig sak som står på pensionsgruppens agenda är naturligtvis Pensionsåldersutredningen som ju tar avstamp i det faktum att vi lever längre och är betydligt friskare än tidigare generationer. I början av 1900-talet var medellivslängden knappt 60 år och barnadödligheten var otroligt hög. Först när man hade passerat tioårsstrecket kunde man vara hyfsat säker på att överleva åtminstone till 40-årsåldern.

I dagens Sverige är tydligen antalet hundraåringar högre än antalet spädbarn som dör. Och som kvinna i 50-årsålder har jag, enligt statistiken, nästan 35 år kvar innan jag ska kasta in handduken.

Vad sjutton jag ska göra under alla de åren – det tål att funderas på.